'

Jag tänkte att jag skulle skriva om något som är väldigt jobbigt för mig men vill dela med mig av historian för jag vet själv att jag inte är ensam om det. Alla barns största önskan är självklart att få växa upp med sin familj, mamma pappa å kanske något syskon. Jag har aldrig kunnat haft den drömmen för jag vet inte ens hur det känns att ha en sån familj, å vet man inte ens hur det känns kan man inte sakna det. Jag har växt upp med min mamma och mina två syskon, egentligen är vi halv syskon men i mina ögon är dom som mina riktiga. När jag var en månad lämnade min pappa mig och min mor och flyttade tillbaka till norge (han är ursprungligen därifrån). Efter detta fick jag inte träffa min pappa förens jag var tre år och det var min mamma som har kämpat  för att vi ska hålla kontakten för om  han fick bestämma skulle han inte ens höra av sig till mig. Mamma fixade så vi fick träffas på sommarlov å höstlov , har inte så många minnen från honom förutom dåliga bara.. jag trivdes verkligen inte att vara med honom. När jag blev äldre vid 9-11 år så var jag bara med honom på sommarloven å dom gånger vi träffades var bara otrevliga. Han är en extremt speciell person, han hatar bögar , kristna och utlänningar så han är en väldigt trångsynt person. En sommar jag var där så hade vi en bestämd tid jag skulle gå upp varje morgon , kl 10. en morgon låg jag kvar i sängen till 10.03 då kommer han upp med en liter iskallt vatten kollar bara på mig å häller vattnet över mig där ja ligger i  sängen och går därifrån, sedan snackade han inte med mig på två dagar för då hade jag varit "olydig" enligt honom. Samma sommar som jag var där så hände en till sak, jag är väldigt allergisk mot gräs och han bor mitt ute bland kor å hö. så mina ögon svullnade upp så jag  kliade å grina såklart ja va ju liten, så jag bad honom snälla kan vi fixa  ögon droppar, "nej , du kliar dig i ögonen du får skylla dig själv" fick jag till svars. Efter det snackade han inte med mig hela den dagen heller. Det finns så många konstiga berättelser om honom men här är två stycken av dom så ni får en liten bild om hur han är. När jag var tolv ringde jag honom å grina och bad honom att höra av sig till mig, ringa mig eller vad som helst och det svar jag fick tillbaka var att han kände att han inte kunde göra det för  han hade redan svikit sitt faderskap. Det är den sista gången jag pratade med honom, det är nu 6 år sedan jag ens pratade med min egen pappa. Det är sorgligt men har gått och pratat mycket om det här och har nu idag kunnat inse att varför ska jag lägga ner energi ¨å tårar på någon person som inte ens bryr sig om mig, då kan jag använda den energin istället på min mamma som alltid funnits å ställt upp för mig i vått å torrt. För min är han en främling, en främling som har skadat mig mer i livet än vad han har gjort nytta. Med detta sagt vill jag bara att alla som kanske är i liknande situation måste kunna tänka om och lägga ner din energi som ger dig kärlek än dom som inte gör det. Glöm inte att ta vara på varandra!!